Selektiv mutism

Nu ska jag bli lite personlig för en gångs skull. Det är en sak jag vill säga, alla som känner mig vet ju att jag är ganska tystlåten, och jag vill att ni ska veta det här:

För några dagar sen såg jag en dokumentär om social fobi. I den här dokumentären visar de en tjej som är sju år, som inte pratar i skolan. Hon har nånting som heter selektiv mutism. Det betyder att man har fobi för att prata i vissa situationer. Det är mest vanligt att man inte pratar i skolan, och när man träffar nya människor. Det är inte som att vara vanligt blyg, utan man kan verkligen inte prata. Man vill, men man kan inte (mycket viktigt). Det är som att rösten protesterar och man blir helt stum. Det går inte ens att säga nåt så enkelt som "hej". När man kommer hem i en trygg miljö kan man prata hur mycket som helst.

När jag var liten var jag precis som den där tjejen. Jag pratade inte när jag började förskolan, och jag var tyst i skolan ända till fjärde klass (så som jag minns det). Hemma pratade jag och med mina kompisar på fritiden. Jag antar att det var selektiv mutism jag hade. Jag tror det började som en rädsla, och sen blev det en vana, som var jättesvår att bryta.

Jag vet inte vad det är jag har idag, men jag har fortfarande problem från den tiden. Att prata gör mig nervös, och att vara nervös hela tiden är jobbigt, därför undviker jag att göra det, även fast jag vill. Man kan säga att jag har fobi för att prata med människor. Tänk er att ha fobi för nåt som är så viktigt, som man måste göra varje dag. Idag kan jag svara när nån pratar med mig, men det är inte alltid jag vet vem jag är när jag pratar med nån som jag inte känner. Det är som att jag får blackout och det blir helt blank i huvudet. Det brukar ta ganska lång tid innan jag kan prata normalt med någon. Det blir ofta ganska ansträngt och jag måste "gissa" vad jag själv skulle ha sagt om jag hade varit bekväm i situationen. Jag försöker "spela" mig själv, och det går inte alltid så bra. Jag har också svårt för att inleda en konversation eller ta första kontakt med människor.

Ibland när jag träffar nya människor vet jag inte vad jag ska säga. Ibland när jag träffar nya människor har jag nånting att säga men jag får inte fram det. Det är ungefär som när nån är rädd för att hoppa från femman, och ska göra det första gången. Man tänker att nu gör jag det, och så går man fram till kanten för att hoppa, men det går. Sen tänker man: nä, NU, nu ska jag göra det. och man går fram till kanten för att försöka igen. Men det går inte. Tillslut ger man upp. Exakt så kan jag känna ibland när jag har nånting att säga. Jag tänker att nu säger jag det, men det går inte. Alla har kanske känt så nån gång. Jag känner det här med nästan alla nya människor jag träffar, och tom människor som jag har känt i flera år.

Jag kan förstå att folk tror att man inte vill vara med, att man är oartig, tråkig och konstig, när man hålla sig undan. Men så är det inte. Jag önskar jag kunde vara med, jag gillar människor. Om jag ser det från ert håll. När ni pratar med mig och jag inte säger nåt, eller inte har mycket att säga, så förstår jag varför man aldrig försöker prata med mig igen. Det hade kanske inte jag heller gjort (om vi säger att jag var en sån där supersocial människa). Men det gör att folk tröttnar prata med mig innan jag har hunnit bli tillräckligt bekväm. Innan jag kan vara mig själv. Och det suger ju lite...

Och så till nåt positivt med det här. Folk med selektiv mutism brukar bli bra på att kommunicera eller synas på andra sätt, t ex dans, musik, sport, foto, teckning. (och jag har ju hållit på med allt det).


 Det här är "min" låt av Lykke Li: